Jag är jag av Emma Adbåge

Jag gillar inte kalas. Då måste man alltid ha kliande nylonstrumpbyxor, borsta håret och ha skaviga klackskor ... Jag tycker att kalas är som både att kräkas, för små byxor, bajsblöjor, broccoli och mardrömmar samtidigt.

Ja, så tänker Mickan när hon blir bjuden till klasskompisen Natalis kalas. Och inte blir det bättre av att komma till den stora hallen där kalaset är. Musiken är jätttehög och det blåser ut discorök ur ett hål i väggen. Men så fort Mickans kompis Penny kommer så blir det ganska bra i alla fall. Och det är precis så det är i livet. Ibland är det dåligt, men oftast blir det väldigt bra. Precis som det är för Mickan och allt som händer i hennes liv.

I Jag är jag (2011) berättar Mickan om alla tokiga, konstiga, ledsamma och roliga saker som händer henne. Som när hon och Penny ser en platt överkörd skata ligga på marken och får skäll av en tant när de försöker ta bort den. Eller när pappa fastnar i skåpet där Mickans födelsedagskanin har gömt sig. Eller när Mickan går vilse i skogen och kommer till rätta med hjälp av en liftkortshållare.

Det här är en bok som jag tycker jättemycket om. Det är korta kapitel och även om jag inte har varit med om allt som händer Mickan kan jag ändå känna igen mig i henne. Framför allt i de skaviga klackskorna...

Kolla om boken finns inne