På bilderna syns somliga saker som svarta osynliga streck. Allting tappar bort sig. Lite här, lite där. Morfar känner inte igen och kommer inte ihåg. Då dyker plötsligt ett barn upp! Barnet kallar honom för morfar och tar honom i handen, promenerar med honom och undrar om han minns cykeln? Kanske båtturen de gjorde tillsammans igår, rodde tills armarna värkte, minns han? Kolla allt morfar planterat i växthuset, Misse som stryker sin varma mjuka päls mot morfars ben, vet han nu då? Tårar börjar trilla längs morfars rynkiga kinder.
Jag minns inte det där. Det låter så härligt,
men jag måste ha glömt det.
Är du mitt barnbarn fastän jag glömmer?
Jag känner igen dig men jag vet inte vem du är.
- Det gör inget morfar. För jag kommer ihåg.
Boken är en jättefin berättelse om ett barn och en äldre människa med demens. De håller varandra i handen, kramar om och fastän så mycket glider undan för morfar känner man en väldigt stark närhet och värme.
Det var ju det som han skulle göra idag, som kändes ner i tårna. Få vara nära sitt barnbarn. Dricka saft och äta kakor. Fler än sjutton stycken.
Det var ju det som han skulle göra idag, som kändes ner i tårna. Få vara nära sitt barnbarn. Dricka saft och äta kakor. Fler än sjutton stycken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar